Inget med vikten att göra.. nästan inte i alla fall...
Jo, det är ju såhär att under fyra års tid har jag suttit som ordförande i styrelse på föräldrarkooperatviet där mina barn går/har gått.
När jag blev invald i styrelsen så hade ett stort skifte skett, många föräldrar som då satt i styrelsen hade barn som slutade och därför försvann halva styrelsen. Jag blev därför invald direkt som ordförande, och jag sa att jag har absolut ingen som helst erfarenhet av styrelsearbetet och framförallt inte av vad som förväntas av mig som ordförande. Det behövde jag hjälp med om jag skulle tacka ja...
Under första och andra året jobbade förskolechefen, vice ordförande och jag tätt tillsammans och uppdaterade en massa dokument, avtal, antsällningsbevis och allt sånt. Förskolechefen hade börjat året innan, och det som fanns kvar efter hennes företrädare var handksrivna avtal.. Vi la ner enormt mycket tid..
Under tredje och fjärde året så har vi haft en ny vice ordförande, och jag har väl inte kännt att jag har fått så mycket hjälp av henne direkt.. När vi påtalade det hade hon redan bestämt sig för att sluta, och har därmed varit än mindre engagerad. Jag och förskolechefen har haft fortsatt tätt samarbete, och fortsatt arbeta med alla dokument och sett till att alla inspektioner som tillkommit under sista två åren gått bra! Väldigt bra har dom gått dessutom och vi har fått mycket beröm... Därför kom det som en jäkla käftsmäll när vår lokaltidning valde att ta upp vårt ENDA nedslag i Arbetsmiljöverkets inspektion. Diskmedlet som förvaras i köket, där barnen inte kommer in, var inte inlåst på rätt sätt...
Det var till och med så att kommunen var förvånad över att det tagits upp, när dom vet hur övriga förskolors inspektionsrapporter sett ut... Det är ovanligt att man får så få nedslag som ett enda...
Nåväl, vi har under de senaste två åren haft en styrelsemedlem som har varit minst sagt speciell, och kanske lite översmart. Han har under hösten matat oss med olika rapporter, och sannolikhetsläror osv osv.. Tagit fram dokument för hur stor sannolikhet det är är att förälder X kommer att få ytterligare ett barn och därmed det första barnet ska gå ned på 15 timmar osv. Han har minst sagt mailbombat oss med sina rapporter och fina (egenpåhittade?) ord, och när vi påtalat att vi inte kan ta till oss den informationen för att vi förstår inte vad han menar - vi pratar inte samma språk, så tycker han att vi är knäppa...
Han tyckte nog att det var helt okej att skära ned på personal för att sannolikheten säger att ett visst antal föräldrar kommer att bli arbetslösa eller få fler barn.. Puh...
I Pandemiplaneringen runt svininfluensa skulle vi ta med eventuella dödsfall i beräkningarna...
Ja, jag har blivit så less på den här mannen och hans konstiga och märkliga idéer, men har liksom inte kunnat säga ifrån ordentligt. Alla måste ju få ha sina åsikter och komma fram med sina idéer...
Vår förskola har - precis enligt budget - gått minus tre år i rad. Det är medvetet, då vi har mycket pengar sparat.
Det är inte helt enkelt det här med barns åldrar och kommunala bidrag. Just ni har vi för mycket barn födda 2005 och dessa är inte ekonomiskt sett några bra barn.. Vi får in för lite bidrag för dem... Dessutom har vi för många barn som fått syskon.
Vi såg redan för tre år sedan, att vi kommer gå minus tre år - om vi inte väljer att skära ned på personal. Det ville vi inte göra, och iom att vi hade pengar så valde vi att köra på. Har dock givetvis skurit ned på alla andra utgifter så mycket det går..
Jag fattar inte hur den här föräldern har kunnat missa all den här informationen, som vi pratat om HELA tiden. För helt plötsligt i slutet av förra året insåg den här mannen att han missuppfattat budgeten. Att han tolkat den som att vi skulle gå +38 000:- i stället för -38 000:-. Hur han, som i övrigt är så bright, har kunnat tolka det så fattar jag inte.. men då han upptäckte det så brann det väl till i hans huvud. Han har gått in för att leta ALLA fel som han kan hitta. ALLT, ALLT, ALLT vi gör är fel och vi har gjort det på FEL sätt och matar oss med återigen med sina idiotiska mail som börjar få en allt hätskare ton (skriver man så?) och till slut, då han fått både förskolechefen och mig och även de andra i styrelsen att må dåligt, så sa vi ifrån. Det räcker nu! Släpp all skit och hjälps åt att jobba framåt i stället.. Vi hade ett möte som kändes bra, och jag som höll i det mötet, kände mig nöjd efteråt. Det var jobbigt som fan - men vi fick fram vårt budskap.
Det tar väl en vecka eller två så börjar han igen. Han vill rota i allt gammalt, övertygad om att det måste blivit fel nånstans. Han stressar skiten ur förskolechefen som plockar fram siffror till honom. Ju mer siffror han får, ju mindre fattar han och ju mer stressad blir han. De är INTE lätt med alla bidrag hit och dit och hur dom hänger ihop och hur man ska räkna och så vidare.. Men förskolechefen har haft järnkoll på läget och jag litar till 100% på henne.
Men den här mannen har med sin misstro fått oss att känna det som att vi förskringrat typ 50 miljoner eller nåt.. Att pengarna bara runnit ur våra händer och vi inte sett vad som skett..
Jag lämnar styrelsen nästa vecka, då vi har föreningsstämma. Hade tänkt stanna kvar ett år till från början, men nu orkar jag inte. Även den här mannen lämnar styrelsen då.. Tack gode gud för det!
Jag trodde på en lugn sista vecka. Att vi skulle få ladda upp inför föreningsstämma och kunna må bra.
I helsikes heller...
I helgen började han igen. Han vill se löneutveckling per individ de senaste tre åren, det är jag som ordförande och vice ordförande som ansvarar för lönerna. Han litar inte på att vi gjort rätt.. Vi måste gjort fel någonstans..
Förskolechefen blir givetvis stressad och undrar om han har rätt till detta, och vad han ska med informationen till?
Om vi gjort fel val i lönesättningen så är det knappast något som går att ändra. Vi har dock följt avtal, så jag har inget att dölja. Vi har ju redan tidigare insett att ju mer info han får - desto mer ifrågasätter han och vill bara ha mer, mer, mer... Förskolechefen har fått tillbringa nästan all sin tid på kontoret senaste tiden, för att kunna tillgodose hans önskemål.. Hon behövs ju i verksamheten.
I tisdags krävde han ett extra möte för genomgång av årsredovisningen. Jag sa till honom att jag KAN INTE. Jag är fullskiten med jobb och har inte tid för ett möte nu innan föreningsstämman. Då bad han mig flytta föreningsstämman, vilket jag sa nej till. Så jag kallade till ett extra möte, men meddelade att jag inte kunde vara med.
Jag mår skit efter mina samtal med honom. Han är gräslig!
Jag skulle ha jobbat till tio på kvällen, men klockan fem satt jag och stirrade in i skärmen och visste inte vad jag skulle göra, så jag åkte hem.
Förskolechefen mådde skit och gick hem efter halva arbetsdagen.
I onsdags när jag lämnade Melker så fick jag en fråga från en annan personal. Hon ska egentligen inte veta något om detta, men det är svårt att undgå att resten av personalen inte märker något. Hon undrar vad vi ska göra åt situationen för det är ohållbart att ha det så här mera.
Jag sa till henne att jag går emot förskolechefens vilja om jag ringer honom igen, men jag gör det.
Jag gick hem, och på vägen hem pratar jag med älskade mamma ♥, och jag behöver inte mer än höra hennes röst förrän jag bröt ihop.
Jag fick hem och samlade mig, och sen ringde jag. Jag ringde väl vid nio ungefär och vi pratade i ungefär en timme. Det blev bitvist hätskt och aggressivt, men jag fick ur mig varenda ord som jag ville få ur mig och det kändes jäkligt bra. Sen är jag inte säker på om allt gick in.. Han har inte riktigt samma empatiska känsla som vi vanliga människor har.
Jag fick honom att lova att mötet på torsdagen enbart skulle handla om årsredovisningen och om ingenting annat. Det finns ingen som helst anledning i att rota i andra grejer bakåt nu. Om han tycker att vi fattat felaktiga beslut bakåt i tiden vad gäller löner och andra utgifter, så kan vi ändå inte påverkar nånting. Det enda vi kan göra är att se framåt. Vi har båda mindre än en vecka kvar i styrelsen så jag vet inte vad han skulle få ut av att rota i allt...
Jag berättade för honom att förskolechefen mår skit, att personalen är orolig och att det här kommer att gå ut över våra barn om han inte ger sig! Jag vet inte om det gick in.. Hursomhelst så lovade han att låta förskolechefen vara nu...
Det kändes bra efteråt, även om jag kände mig som en urvriden trasa...
Jag fick ringa runt till resten av styrelsen och meddela vad som hänt. Alla är ju på "vår" sida och tycker att han beter sig märkligt, så det känns ju skönt i alla fall.
När jag till slut samlat mig och skulle sätta mig och jobba så kollade jag in i bloggen. Dan innan, då vi hade det lite tungt på jobbet, hade jag bett om lite godis till avdelningen. Fotade då en bild på godispåsarna och la ut på bloggen. Lite skämtsamt sådär... Nu hade jag fått en anonym kommentar "Hmm.. Det är inte konstigt att du inte går ner i vikt om du frossar så där. Ta en frukt i stället!" Det kändes som en käftsmäll.. Jag blev helt jäkla knäckt, grät och hyperventilerade. I samma veva ringde mamma.. Fick inte fram många ord...
Resten av dan var lätt dimmig. Jag fick inte mycket gjort...
På kvällen var jag helt slut, och var på väg i säng tidigt. Men så ville jag vänta in Micke som jobbade sent..
Strax innan tio var jag på väg i säng, och då ringer hemtelefonen. Klockan var 21:45 och givetvis var det han. Jag svarade inte.. Pallade inte det. Såg att han ringt även på mobilen..
Jag somnade ganska snabbt, även om jag låg och vred och vände en stund. Vaknade sen tidigt på morgonen, redan innan klockan ringde. Jag åkt till jobbet redan kvart över sex. Min mobil var urladdad och jag orkade inte ladda den i bilen på väg till jobbet, så jag satte den på laddning när jag kom till jobbet. Orkade dock inte sätta i gång den.. Sköt fram problemet, för att få arbetsro.
Så fort jag tänkte tanken att starta telefonen, det är ändå min arbetstelefon, så fick jag råångest. Skakade och hade ont i magen..
Efter lunch satte jag ändå i gång telefonen. Förskolechefen hade skickat ett SMS till mig, där hon skrev att jag kunde ringa om jag orkade. Jag ringde upp och fick höra att nu var det mannens fru som jagat mig. Dom var oroliga för sina barn - då jag sagt att det skulle gå ut över deras barn.. Suck!
Han vänder och vrider på allt man säger och gör sin egen tolkning av det.... Så nu vågade dom knappt lämna sina barn på förskolan.
Jag valde att återigen stänga av telefonen efter det, och jobba vidare.
På väg hem från jobbet mådde jag pest. Magen var i uppror... Jag satte på telefonen för att ringa mamma, och jag hann inte mer än slå på telefonen innan han ringde. Jag orkade inte svara... Ringde upp mamma och återigen... det brast direkt för mig. Jag satt där i bilen och hyperventilerade. Undrade hur jag skulle ta mig hem.. men det gick - i sakta mak. Undrade även hur jag skulle orka med Mathildas klassfest på kvällen. Vi var dom som skulle ordna festen.. Snälla mamma ♥ lovade mig att följa med som stöd och hjälp. Vad hade jag gjort utan min älskade mamma???
Men jag kände mig så enormt jagad! Jag var närapå panikslagen.. Det var så illa att när jag blev omåkt av en polisbil så fick jag för mig att det gått ut en efterlysning på mig.. Låter stört, men jag kände det verkligen så just då...
Jag vågade inte åka hem förrän Micke kommit hem. Var rädd att mannen skulle stå på min garageuppfart och vänta på mig.. Åkte därför hem till mamma och pappa i väntan på att Micke skulle komma hem...
Men väl hos mamma & pappa bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och ringa upp honom. Jag ville inte skjuta problemet framför mig längre.. Jag ringde, men fick inget svar. Nu var det min tur att jaga... Jag ringde ett par gånger och till slut svarade han.
Han var vansinning... Han var så arg över att vi inte kunde skilja på styrelsen och barnen. Att låta det gå ut över deras barn var helt fruktansvärt. Hans barn hade nämligen haft en bajsblöja på sig då dom hämtade på onsdagen... Gahhh.... det är ju sånt som händer då barnen är ute, med sina overaller och galonisar och alla barn säger ju inte direkt till när dom bajsat. Så det är väl inte alltid personalen upptäcker det direkt. Det har väl hänt oss ocå.. Jag skulle bli mer irriterad om personalen följde varenda steg barnen tog och luktade i rumpan hela tiden.
Men vilken otroligt dålig jävla tajming, att det skulle ske NU.. Det är ju helt fruktansvärt att han sätter det i samband och misstänker personalen. Jag blir helt upprörd bara av att skriva det här nu..
Jag påpekade om och om igen, att jag givetvis inte menat att det skulle gå ut över deras barn personligen - utan att det skulle gå ut över alla barn på förskolan. Men han lyssnade inte på det örat...
Jag talade om för honom att jag tyckte att det var dumt att dom inte påtalat detta för personalen, så jag sa att det tänker jag givetvis göra omgående. Och det förstod han och han verkade tycka det var bra.
Jag ringde direkt ner till förskolan, men då var inte chefen kvar. Eftersom att det ar samma personal som jag pratat med dagen innan, så valde jag efter en stunds velande, att berätta för henne. Hon är en mycket klok tjej så det kändes bra.. Ringde därefter direkt upp mannen igen och berättade att jag ringt och pratat med denna personal och det lät som att han tyckte det kändes bra.
Jag var lättad efteråt, och klassfesten gick bra! Jag kunde skingra tankarna, även om jag tänkte på mötet som hölls på förskolan...
Mamma var med precis i början, men jag kunde ganska snart skicka hem henne då det kändes bättre.
När jag kom hem fick jag SMS från förskolechefen. Mötet hade urartat.. Han hade kört på som vanligt och dragit upp en massa gammalt och påpekat ALLA fel som vi gör hela tiden och bla bla bla.. Verksamhetschefen hade brytit ihop... och till slut så kanske han förstod.. eller jag vet inte?!
Han hade i alla fall sagt att han kanske överreagerade angående det här med blöjan.. Verksamhetschefen hade berättat för honom att hon kände sig kränkt och att det var en fruktansvärd anklagelse han kommit med... Men han hade bedyrat att dom inte var oroliga för sina barn. Det svängde visst snabbt där..
Hursomhelst, i morse hade hans fru ringt och sagt att hon tyckte det var väldigt olyckligt att jag ringt och pratat med personalen. Det var mannen som överreagerat - inte hon... Puh... Tydligen har dom interna konflikter angående detta och hon hade sagt åt honom att sluta nu. Nu räcker det...
Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att han lyssnar på sin fru. Att han låter oss vara ifred dom sista dagarna nu innan det är styrelseskifte..
Fy fan, det här har varit en vidrig vecka.
Jag stannade hemma idag.. har inte jobbat mycket.. har inte kunnat koncentrerar mig. Men jag har mått bättre i dag i alla fall, även om magen fortfarande protesterar lite...
Kommenteren jag fick på bloggen gjorde att jag stängde min blogg. Orkade inte ha den uppe... Nu vet jag inte hur jag ska göra. Kanske ska jag köra även den andra bloggen bakom lösen? Jag ska tänka vidare på det..
Förresten en sak till, vi ska ju inte låta det gå ut över barnen - men en sak är säker... Han son kommer inte att få en inbjudan till Melkers kalas. Jag orkar inte beblanda mig med dem mer... Nu leker dom inte så mycket tillsammans heller längre tack och lov..
Tack vänner för ert stöd ♥
När jag blev invald i styrelsen så hade ett stort skifte skett, många föräldrar som då satt i styrelsen hade barn som slutade och därför försvann halva styrelsen. Jag blev därför invald direkt som ordförande, och jag sa att jag har absolut ingen som helst erfarenhet av styrelsearbetet och framförallt inte av vad som förväntas av mig som ordförande. Det behövde jag hjälp med om jag skulle tacka ja...
Under första och andra året jobbade förskolechefen, vice ordförande och jag tätt tillsammans och uppdaterade en massa dokument, avtal, antsällningsbevis och allt sånt. Förskolechefen hade börjat året innan, och det som fanns kvar efter hennes företrädare var handksrivna avtal.. Vi la ner enormt mycket tid..
Under tredje och fjärde året så har vi haft en ny vice ordförande, och jag har väl inte kännt att jag har fått så mycket hjälp av henne direkt.. När vi påtalade det hade hon redan bestämt sig för att sluta, och har därmed varit än mindre engagerad. Jag och förskolechefen har haft fortsatt tätt samarbete, och fortsatt arbeta med alla dokument och sett till att alla inspektioner som tillkommit under sista två åren gått bra! Väldigt bra har dom gått dessutom och vi har fått mycket beröm... Därför kom det som en jäkla käftsmäll när vår lokaltidning valde att ta upp vårt ENDA nedslag i Arbetsmiljöverkets inspektion. Diskmedlet som förvaras i köket, där barnen inte kommer in, var inte inlåst på rätt sätt...
Det var till och med så att kommunen var förvånad över att det tagits upp, när dom vet hur övriga förskolors inspektionsrapporter sett ut... Det är ovanligt att man får så få nedslag som ett enda...
Nåväl, vi har under de senaste två åren haft en styrelsemedlem som har varit minst sagt speciell, och kanske lite översmart. Han har under hösten matat oss med olika rapporter, och sannolikhetsläror osv osv.. Tagit fram dokument för hur stor sannolikhet det är är att förälder X kommer att få ytterligare ett barn och därmed det första barnet ska gå ned på 15 timmar osv. Han har minst sagt mailbombat oss med sina rapporter och fina (egenpåhittade?) ord, och när vi påtalat att vi inte kan ta till oss den informationen för att vi förstår inte vad han menar - vi pratar inte samma språk, så tycker han att vi är knäppa...
Han tyckte nog att det var helt okej att skära ned på personal för att sannolikheten säger att ett visst antal föräldrar kommer att bli arbetslösa eller få fler barn.. Puh...
I Pandemiplaneringen runt svininfluensa skulle vi ta med eventuella dödsfall i beräkningarna...
Ja, jag har blivit så less på den här mannen och hans konstiga och märkliga idéer, men har liksom inte kunnat säga ifrån ordentligt. Alla måste ju få ha sina åsikter och komma fram med sina idéer...
Vår förskola har - precis enligt budget - gått minus tre år i rad. Det är medvetet, då vi har mycket pengar sparat.
Det är inte helt enkelt det här med barns åldrar och kommunala bidrag. Just ni har vi för mycket barn födda 2005 och dessa är inte ekonomiskt sett några bra barn.. Vi får in för lite bidrag för dem... Dessutom har vi för många barn som fått syskon.
Vi såg redan för tre år sedan, att vi kommer gå minus tre år - om vi inte väljer att skära ned på personal. Det ville vi inte göra, och iom att vi hade pengar så valde vi att köra på. Har dock givetvis skurit ned på alla andra utgifter så mycket det går..
Jag fattar inte hur den här föräldern har kunnat missa all den här informationen, som vi pratat om HELA tiden. För helt plötsligt i slutet av förra året insåg den här mannen att han missuppfattat budgeten. Att han tolkat den som att vi skulle gå +38 000:- i stället för -38 000:-. Hur han, som i övrigt är så bright, har kunnat tolka det så fattar jag inte.. men då han upptäckte det så brann det väl till i hans huvud. Han har gått in för att leta ALLA fel som han kan hitta. ALLT, ALLT, ALLT vi gör är fel och vi har gjort det på FEL sätt och matar oss med återigen med sina idiotiska mail som börjar få en allt hätskare ton (skriver man så?) och till slut, då han fått både förskolechefen och mig och även de andra i styrelsen att må dåligt, så sa vi ifrån. Det räcker nu! Släpp all skit och hjälps åt att jobba framåt i stället.. Vi hade ett möte som kändes bra, och jag som höll i det mötet, kände mig nöjd efteråt. Det var jobbigt som fan - men vi fick fram vårt budskap.
Det tar väl en vecka eller två så börjar han igen. Han vill rota i allt gammalt, övertygad om att det måste blivit fel nånstans. Han stressar skiten ur förskolechefen som plockar fram siffror till honom. Ju mer siffror han får, ju mindre fattar han och ju mer stressad blir han. De är INTE lätt med alla bidrag hit och dit och hur dom hänger ihop och hur man ska räkna och så vidare.. Men förskolechefen har haft järnkoll på läget och jag litar till 100% på henne.
Men den här mannen har med sin misstro fått oss att känna det som att vi förskringrat typ 50 miljoner eller nåt.. Att pengarna bara runnit ur våra händer och vi inte sett vad som skett..
Jag lämnar styrelsen nästa vecka, då vi har föreningsstämma. Hade tänkt stanna kvar ett år till från början, men nu orkar jag inte. Även den här mannen lämnar styrelsen då.. Tack gode gud för det!
Jag trodde på en lugn sista vecka. Att vi skulle få ladda upp inför föreningsstämma och kunna må bra.
I helsikes heller...
I helgen började han igen. Han vill se löneutveckling per individ de senaste tre åren, det är jag som ordförande och vice ordförande som ansvarar för lönerna. Han litar inte på att vi gjort rätt.. Vi måste gjort fel någonstans..
Förskolechefen blir givetvis stressad och undrar om han har rätt till detta, och vad han ska med informationen till?
Om vi gjort fel val i lönesättningen så är det knappast något som går att ändra. Vi har dock följt avtal, så jag har inget att dölja. Vi har ju redan tidigare insett att ju mer info han får - desto mer ifrågasätter han och vill bara ha mer, mer, mer... Förskolechefen har fått tillbringa nästan all sin tid på kontoret senaste tiden, för att kunna tillgodose hans önskemål.. Hon behövs ju i verksamheten.
I tisdags krävde han ett extra möte för genomgång av årsredovisningen. Jag sa till honom att jag KAN INTE. Jag är fullskiten med jobb och har inte tid för ett möte nu innan föreningsstämman. Då bad han mig flytta föreningsstämman, vilket jag sa nej till. Så jag kallade till ett extra möte, men meddelade att jag inte kunde vara med.
Jag mår skit efter mina samtal med honom. Han är gräslig!
Jag skulle ha jobbat till tio på kvällen, men klockan fem satt jag och stirrade in i skärmen och visste inte vad jag skulle göra, så jag åkte hem.
Förskolechefen mådde skit och gick hem efter halva arbetsdagen.
I onsdags när jag lämnade Melker så fick jag en fråga från en annan personal. Hon ska egentligen inte veta något om detta, men det är svårt att undgå att resten av personalen inte märker något. Hon undrar vad vi ska göra åt situationen för det är ohållbart att ha det så här mera.
Jag sa till henne att jag går emot förskolechefens vilja om jag ringer honom igen, men jag gör det.
Jag gick hem, och på vägen hem pratar jag med älskade mamma ♥, och jag behöver inte mer än höra hennes röst förrän jag bröt ihop.
Jag fick hem och samlade mig, och sen ringde jag. Jag ringde väl vid nio ungefär och vi pratade i ungefär en timme. Det blev bitvist hätskt och aggressivt, men jag fick ur mig varenda ord som jag ville få ur mig och det kändes jäkligt bra. Sen är jag inte säker på om allt gick in.. Han har inte riktigt samma empatiska känsla som vi vanliga människor har.
Jag fick honom att lova att mötet på torsdagen enbart skulle handla om årsredovisningen och om ingenting annat. Det finns ingen som helst anledning i att rota i andra grejer bakåt nu. Om han tycker att vi fattat felaktiga beslut bakåt i tiden vad gäller löner och andra utgifter, så kan vi ändå inte påverkar nånting. Det enda vi kan göra är att se framåt. Vi har båda mindre än en vecka kvar i styrelsen så jag vet inte vad han skulle få ut av att rota i allt...
Jag berättade för honom att förskolechefen mår skit, att personalen är orolig och att det här kommer att gå ut över våra barn om han inte ger sig! Jag vet inte om det gick in.. Hursomhelst så lovade han att låta förskolechefen vara nu...
Det kändes bra efteråt, även om jag kände mig som en urvriden trasa...
Jag fick ringa runt till resten av styrelsen och meddela vad som hänt. Alla är ju på "vår" sida och tycker att han beter sig märkligt, så det känns ju skönt i alla fall.
När jag till slut samlat mig och skulle sätta mig och jobba så kollade jag in i bloggen. Dan innan, då vi hade det lite tungt på jobbet, hade jag bett om lite godis till avdelningen. Fotade då en bild på godispåsarna och la ut på bloggen. Lite skämtsamt sådär... Nu hade jag fått en anonym kommentar "Hmm.. Det är inte konstigt att du inte går ner i vikt om du frossar så där. Ta en frukt i stället!" Det kändes som en käftsmäll.. Jag blev helt jäkla knäckt, grät och hyperventilerade. I samma veva ringde mamma.. Fick inte fram många ord...
Resten av dan var lätt dimmig. Jag fick inte mycket gjort...
På kvällen var jag helt slut, och var på väg i säng tidigt. Men så ville jag vänta in Micke som jobbade sent..
Strax innan tio var jag på väg i säng, och då ringer hemtelefonen. Klockan var 21:45 och givetvis var det han. Jag svarade inte.. Pallade inte det. Såg att han ringt även på mobilen..
Jag somnade ganska snabbt, även om jag låg och vred och vände en stund. Vaknade sen tidigt på morgonen, redan innan klockan ringde. Jag åkt till jobbet redan kvart över sex. Min mobil var urladdad och jag orkade inte ladda den i bilen på väg till jobbet, så jag satte den på laddning när jag kom till jobbet. Orkade dock inte sätta i gång den.. Sköt fram problemet, för att få arbetsro.
Så fort jag tänkte tanken att starta telefonen, det är ändå min arbetstelefon, så fick jag råångest. Skakade och hade ont i magen..
Efter lunch satte jag ändå i gång telefonen. Förskolechefen hade skickat ett SMS till mig, där hon skrev att jag kunde ringa om jag orkade. Jag ringde upp och fick höra att nu var det mannens fru som jagat mig. Dom var oroliga för sina barn - då jag sagt att det skulle gå ut över deras barn.. Suck!
Han vänder och vrider på allt man säger och gör sin egen tolkning av det.... Så nu vågade dom knappt lämna sina barn på förskolan.
Jag valde att återigen stänga av telefonen efter det, och jobba vidare.
På väg hem från jobbet mådde jag pest. Magen var i uppror... Jag satte på telefonen för att ringa mamma, och jag hann inte mer än slå på telefonen innan han ringde. Jag orkade inte svara... Ringde upp mamma och återigen... det brast direkt för mig. Jag satt där i bilen och hyperventilerade. Undrade hur jag skulle ta mig hem.. men det gick - i sakta mak. Undrade även hur jag skulle orka med Mathildas klassfest på kvällen. Vi var dom som skulle ordna festen.. Snälla mamma ♥ lovade mig att följa med som stöd och hjälp. Vad hade jag gjort utan min älskade mamma???
Men jag kände mig så enormt jagad! Jag var närapå panikslagen.. Det var så illa att när jag blev omåkt av en polisbil så fick jag för mig att det gått ut en efterlysning på mig.. Låter stört, men jag kände det verkligen så just då...
Jag vågade inte åka hem förrän Micke kommit hem. Var rädd att mannen skulle stå på min garageuppfart och vänta på mig.. Åkte därför hem till mamma och pappa i väntan på att Micke skulle komma hem...
Men väl hos mamma & pappa bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och ringa upp honom. Jag ville inte skjuta problemet framför mig längre.. Jag ringde, men fick inget svar. Nu var det min tur att jaga... Jag ringde ett par gånger och till slut svarade han.
Han var vansinning... Han var så arg över att vi inte kunde skilja på styrelsen och barnen. Att låta det gå ut över deras barn var helt fruktansvärt. Hans barn hade nämligen haft en bajsblöja på sig då dom hämtade på onsdagen... Gahhh.... det är ju sånt som händer då barnen är ute, med sina overaller och galonisar och alla barn säger ju inte direkt till när dom bajsat. Så det är väl inte alltid personalen upptäcker det direkt. Det har väl hänt oss ocå.. Jag skulle bli mer irriterad om personalen följde varenda steg barnen tog och luktade i rumpan hela tiden.
Men vilken otroligt dålig jävla tajming, att det skulle ske NU.. Det är ju helt fruktansvärt att han sätter det i samband och misstänker personalen. Jag blir helt upprörd bara av att skriva det här nu..
Jag påpekade om och om igen, att jag givetvis inte menat att det skulle gå ut över deras barn personligen - utan att det skulle gå ut över alla barn på förskolan. Men han lyssnade inte på det örat...
Jag talade om för honom att jag tyckte att det var dumt att dom inte påtalat detta för personalen, så jag sa att det tänker jag givetvis göra omgående. Och det förstod han och han verkade tycka det var bra.
Jag ringde direkt ner till förskolan, men då var inte chefen kvar. Eftersom att det ar samma personal som jag pratat med dagen innan, så valde jag efter en stunds velande, att berätta för henne. Hon är en mycket klok tjej så det kändes bra.. Ringde därefter direkt upp mannen igen och berättade att jag ringt och pratat med denna personal och det lät som att han tyckte det kändes bra.
Jag var lättad efteråt, och klassfesten gick bra! Jag kunde skingra tankarna, även om jag tänkte på mötet som hölls på förskolan...
Mamma var med precis i början, men jag kunde ganska snart skicka hem henne då det kändes bättre.
När jag kom hem fick jag SMS från förskolechefen. Mötet hade urartat.. Han hade kört på som vanligt och dragit upp en massa gammalt och påpekat ALLA fel som vi gör hela tiden och bla bla bla.. Verksamhetschefen hade brytit ihop... och till slut så kanske han förstod.. eller jag vet inte?!
Han hade i alla fall sagt att han kanske överreagerade angående det här med blöjan.. Verksamhetschefen hade berättat för honom att hon kände sig kränkt och att det var en fruktansvärd anklagelse han kommit med... Men han hade bedyrat att dom inte var oroliga för sina barn. Det svängde visst snabbt där..
Hursomhelst, i morse hade hans fru ringt och sagt att hon tyckte det var väldigt olyckligt att jag ringt och pratat med personalen. Det var mannen som överreagerat - inte hon... Puh... Tydligen har dom interna konflikter angående detta och hon hade sagt åt honom att sluta nu. Nu räcker det...
Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att han lyssnar på sin fru. Att han låter oss vara ifred dom sista dagarna nu innan det är styrelseskifte..
Fy fan, det här har varit en vidrig vecka.
Jag stannade hemma idag.. har inte jobbat mycket.. har inte kunnat koncentrerar mig. Men jag har mått bättre i dag i alla fall, även om magen fortfarande protesterar lite...
Kommenteren jag fick på bloggen gjorde att jag stängde min blogg. Orkade inte ha den uppe... Nu vet jag inte hur jag ska göra. Kanske ska jag köra även den andra bloggen bakom lösen? Jag ska tänka vidare på det..
Förresten en sak till, vi ska ju inte låta det gå ut över barnen - men en sak är säker... Han son kommer inte att få en inbjudan till Melkers kalas. Jag orkar inte beblanda mig med dem mer... Nu leker dom inte så mycket tillsammans heller längre tack och lov..
Tack vänner för ert stöd ♥
Ringt Ersta igen..
I dag ringde jag Ersta igen. Ville bara kolla om det fanns någon återbudslista, men det gjorde det inte. Den hade alla velat stå på så man betas av i tur och ordning. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt... Lite kan jag tycka att man kanske borde ha förtur om man är väldigt överviktig - typ jag... Jag läser ju att det är folk med betydligt lägre BMI och betydligt yngre som opererar sig, och kanske kan jag då tycka att ju äldre och högre BMI man har skulle man få förtur... Högst egoistiska tankar :) Hade jag varit yngre och haft ett lägre BMI skulle jag såklart inte alls tycka likadant.
Hursomhelst uppgiften jag fick idag var att jag får räkna med att det är ett halvårs väntan till första besöket. Det innebär att jag förmodligen inte kan räkna med en op förrän i slutet av året. Det känns långt dit... Fast jag var ju inställd på att det är minst ett års väntetid då jag gick in i det här...Men sen så har jag ju läst om många som fått remiss skickad i slutet av 2009 och opereras nu i Ersta. Kanske har dom fått förtur på nåt sätt?
Nåväl, dom noterade i alla fall att jag kan komma med kort varsel.. så jag får väl vara elak och hoppas på att många blir sjuka och får förhinder...
Jag har så svårt att motivera mig till att skärpa till mig att gå ned i vikt på egen hand nu. Det är dumt...
Jag brottas med tanken "Tänk om jag går ner i vikt, och så går jag ned i vikt och så får jag inte opas. Tänk om jag då går upp igen... Måste man börja om hela karusellen då?" Dum tanke kanske, men så tänkter jag....
Hursomhelst uppgiften jag fick idag var att jag får räkna med att det är ett halvårs väntan till första besöket. Det innebär att jag förmodligen inte kan räkna med en op förrän i slutet av året. Det känns långt dit... Fast jag var ju inställd på att det är minst ett års väntetid då jag gick in i det här...Men sen så har jag ju läst om många som fått remiss skickad i slutet av 2009 och opereras nu i Ersta. Kanske har dom fått förtur på nåt sätt?
Nåväl, dom noterade i alla fall att jag kan komma med kort varsel.. så jag får väl vara elak och hoppas på att många blir sjuka och får förhinder...
Jag har så svårt att motivera mig till att skärpa till mig att gå ned i vikt på egen hand nu. Det är dumt...
Jag brottas med tanken "Tänk om jag går ner i vikt, och så går jag ned i vikt och så får jag inte opas. Tänk om jag då går upp igen... Måste man börja om hela karusellen då?" Dum tanke kanske, men så tänkter jag....
Remiss och Vårdgaranti
Jag ringde till Ersta för nån vecka sedan, och fick höra att min remiss reggat hos dem 23/2. Sköterskan jag pratade med sa att jag fick räkna med att det skulle ta ett par månader innan första besöket.
Så nu är det väl bara att vänta och gilla läget...
Men enligt Vårdgarantin så har man rätt till första besöket inom 30 dagar, och sen behandling inom 90 dagar. Nu vet jag ju att det är långa väntetider - men jag har ändå bestämt mig för att försöka använda mig av vårdgarantin. Därför kontaktade jag idag vårdgarantikansliet och frågade hur dom kunde hjälpa mig.
Jag uppgav mitt BMI som är väldigt högt och så tryckte jag på lite om att vi har hjärt-kärlsjukdomar i släkten...
Så hon jag pratade med skulle försöka påskynda "ärendet".. Nu är det bara att hålla tummarna och vänta!
Pratade med en tjej i helgen om OP, och jag känner mig sååå taggad nu!
Pratade även litegrann med Anna Book om OP, och jag var välkommen att kontakta henne igen om jag hade fler frågor. Ska läsa hennes bok först där hon skriver om sin OP.
Japp, då väntar jag väl då rå...
Så nu är det väl bara att vänta och gilla läget...
Men enligt Vårdgarantin så har man rätt till första besöket inom 30 dagar, och sen behandling inom 90 dagar. Nu vet jag ju att det är långa väntetider - men jag har ändå bestämt mig för att försöka använda mig av vårdgarantin. Därför kontaktade jag idag vårdgarantikansliet och frågade hur dom kunde hjälpa mig.
Jag uppgav mitt BMI som är väldigt högt och så tryckte jag på lite om att vi har hjärt-kärlsjukdomar i släkten...
Så hon jag pratade med skulle försöka påskynda "ärendet".. Nu är det bara att hålla tummarna och vänta!
Pratade med en tjej i helgen om OP, och jag känner mig sååå taggad nu!
Pratade även litegrann med Anna Book om OP, och jag var välkommen att kontakta henne igen om jag hade fler frågor. Ska läsa hennes bok först där hon skriver om sin OP.
Japp, då väntar jag väl då rå...
